Om samlevnad - del ett

Datum:2010.12.03

Av: Jafar Hasanpoor

Livets ljusa och mörka sidor

1.Inledning

Funktionshindrade ser oftast världen från en annan synpunkt än de ”friska”. Samhället kan hjälpa dem att leva som jämlika människor. Jag tror att människor kan leva finare om sanningen styr livet: skönheten är sanning och sanningen är skönhet. Politiskt engagemang bara med fredliga medel är vackert och alla bör delta i det. Krig och gränser ska avskaffas i hela världen.

1.1. Livet i östra Kurdistan (Iran)

Som vuxen kallade jag mig Kadir. Min farbror, som var mycket snäll mot barn och tyckte om dem, hette så. Det var ett minne från barndomen. Kadir är ett arabiskt namn och betyder ”kapabel”. Men jag trodde att jag inte varit ”kapabel” att leva som jag ville. Eller bättre sagt fick jag sällan möjlighet att förverkliga mina drömmar. Efter flera års lidande förstod jag klart och tydligt att sjukdom, förnedring, diktatur, radikala och konservativa tankar och krig hade förstört mitt liv. Att göra motstånd är vackert. Men extremt konservativa människor förstör samhället och ur deras ondska föddes ibland radikalismen som är påtvingad. Efter många års kamp har jag ändrat mina åsikter och tror på att målet var vackert att bilda ett demokratiskt Kurdistan och Iran men medlet var mörkt. Extremt konservativa hade kunnat förstöra vår längtan efter frihet genom att tvinga oss till väpnat motstånd.

1.1.2. Den stora smärtan: tvingad att välja det svåraste

Jag hade försökt att förstå vad som har varit positivt och negativt i mitt liv. Att jag hade fina föräldrar och syskon som har hjälpt mig var det positiva samt att jag har kunnat gå till skolan.

Jag vet att en sjukdom från barndomen, d.v.s. polio, har delvis förstört mitt liv. Jag hade känt mig mindre värd än andra. Det var därför jag inte var kapabel att lyckas i livet. Det var det! För att visa att jag är inte mindre värd än andra borde jag alltid vara en hjälte och aktiv! Det var då glädjen försvann från mitt liv och jag dog! Jag dog när jag var 5 år gammal då jag fick polio. Eller bättre sagt, min själ dog. I de starka människornas värld får en ”svag” person inte leva. Han/hon måste vara ”stark” för att klara sig. Livet lärde mig att vara stark för att få ”beröm” för att ”bli sedd” på andras villkor, för att kunna ”leva”. Jag var en av de bästa eleverna, men jag kände mig alltid ensam och rädd.

”Jag finns eftersom jag behagar de starka!”, kan jag kort säga.

1.1.3. Livets smärta och glädje

Nyligen har jag börjat att skriva en lista på alla smärtor i mitt liv trots att jag har alltid varit aktiv i olika frågor. Aktiviteter gjorde så att jag glömde ensamheten. Glädjen att hjälpa andra gjorde mig levande. Trots att jag var död. Eftersom ur stora smärtor föds vackra sånger, som ger ett nytt liv åt oss.

Först började jag att plugga hårt och det hjälpte litet. ”Han är duktig!”, sade de andra. Men jag kände mig fortfarande ensam. Jag blev antagen vid Universitet i Teheran. Första terminen gick det bra, men sedan började jag syssla med politik. Det var en vän som hade föreslagit att jag skulle bli medlem i en nybildad underjordisk politisk organisation mot Shahen och jag gick med omedelbart efter ett kort samtal och efter några timmar! Det hjälpte inte heller. Jag var aktiv för andra, för att visa att jag var starkt. Mina fiender var först mitt dåliga självförtroende, sedan diktatur regimen i Iran: man fick inte bilda politiska partier fritt, yttrande frihet fanns inte och fängelse och avrättning väntade politiska aktivister. Dessutom var jag kurd. Kurder är inte erkända som en nation och är en förnedrad folkgrupp i Iran. De betraktas som andra klassens medborgare. Det var mycket svårare för en kurd att syssla med politik än en persisktalande.

Annars var inte detta mitt riktiga intresse. Jag tycker om litteratur. Men jag fick inte läsa det på skolan. Min far hade sagt att jag inte kan försörja mig, om man läser litteratur, då finns få möjligheter att skaffa jobb. Så jag läste naturvetenskap. Efter gymnasium blev jag antagen vid Universitet i Teheran. Jag läste på universitet och klarade det och blev lärare i min hemstad. Det var glada dagar. Men jag blev arresterad och satt i fängelse i 3 år, eftersom jag var regim motståndare. Efter fängelset ville jag leva som andra. Men det gick inte heller. Det blev demonstration och jag deltog aktivt i dem och organiserade en motståndsrörelse i min hemstad. Shahen störtades. För en kort tid blev det fred och demokrati i östra Kurdistan (Iran) och Iran. Men Islamiska högerextremister tog makten och attackerade Kurdistan och jag och mina vänner flydde till berget.

1.2. Livet i demokrati

Jag flydde till Sverige 1983. Att lämna sitt land och leva i andra länder är inte lätt. Men flykten hade positiva aspekter också.

Jag har levt i fred i ett demokratiskt land. En del av mina drömmar förverkligades, att jag kan leva som en kurd, att ha mina egna politiska idéer, att jag är en svensk medborgare och att jag får forska fritt om mitt folk. Att arbeta och leva med min lön trots att jag inte alltid stödjer sittande regeringar.

Att rasism finns skadar alla och speciellt nya svenskar, men att man kan öppet kämpa mot dem ger kraft och glädje.

Att leva i en demokrati kan vara mycket svårt och det tar tid att man anpassar sig till det.

1.2.1. Samlevnadens glada och svåra dagar

 [Kära läsare! på begäran av en läsare har jag tagit bort den här delen. Att skriva om samlevnad och relationer är inte lätt. Innan texten publiceras bör den kontrolleras flera gånger av några personer. Texten som jag skrev hade blivit kontrollerad av mig och en annan person. Jag har varken lagt till eller tagit bort någon annan del av debattinläggen. ]